Blåst, sol & mulet ibland.
Att man då aldrig ska bli bättre, suck.
Detta var då verkligen segt.
Deppad...ja det är man till 1000, som vanligt.
Trots man vet att det tillhör sjukdomsbilden.
Kan man ändå inte sluta va less på detta elände.
Visst har jag riktiga vänner & ett par viktiga glädjeämnen.
Då man mest av allt vill vara för sig själv & bara va.
För nu klarar jag mig själv.
Kan gå, kan tänka.
Ska nu ut på vår bro & ta en kopp kaffe.
Längta efter tills jag känner mig bättre.

/Mia